Dropp, dropp, dropp…

Mamman kom ut från toaletten och ser en liten droppe på väg ner på golvet. En droppe från vattenfiltret till akvariet. Dropp säger den och lämnar röret.

Jaha, tänker mamman, har det varit fler droppar innan den här. Och ja, det har det. På golvet, vid sidan av akvariumet och under verktygslådorna som står under trappan.

Till historien hör att pappan har fått lova att sköta de praktiska göromålen med akvariumet själv eftersom mamman inte tycker om att peta med fiskar och det smutsiga vattnet. Mamman tycker t o m att det är riktigt äckligt.

Idag var pappan inte hemma då mamman upptäckte vattnet. Flyktinstinkten tilltog. Jag åker, tänkte jag, jag åker och så får han fixa med det här när han kommer hem. Ja, så gör jag…inte. För visst skall vi hjälpa varandra och ta hand om vårt hem tillsammans.

Mamman hämtar handdukar, flyttar undan allt som behöver flyttas men kommer på att jag nog måste stänga ventilen som droppar. Ringer därför maken för att fråga hur denna ventil skall stängas och då när han svarar så blir mamman arg, det bara väller fram ilska. ”Du har ju lovat att jag inte skall behöva sköta det här. Du får inte slarva. Jag blir galen, jag vill inte torka upp. Det är äckligt!” och andra inte lika fina ord.

Maken behåller sitt lugn och frågar om han skall komma hem och lösa det. Han som egentligen skall storhandla mat så att vi klarar matlagningen i veckan. Det verkar ju inte praktiskt att han skall behöva göra så tycker mamman mitt i sin ilska. Och så fortsätter jag att torka torrt. Fast några tårar och ilskna ord hann allt rinna ut ur mamman. Ganska många fula ord faktiskt.

Men nu droppar det inte längre och det är väldigt rent och fint på golvet runt akvariumet.

Och som kompensation hade pappan bakat äpplepaj medan mamman och några av döttrarna var iväg för att handla kläder inför skolstarten. Kaffe och äpplepaj är gott så han är förlåten, pappan.