Långsamhet i ett stressigt samhälle
Funderar och funderar och får ingen rätsida på det. I denna verklighet där allt fler springer mellan sysslor och fritidssysselsättningar undrar jag var stillhet och tid för tanke kommer in.
Våra fina barn som tex inte är vana vid denna snabba takt känner sig inte hemma i en skola där ingenting hinns med för att barnen stojar runt, hoppar och skriker på lektioner och är allmänt okoncentrerade.
Barnen som inte är vana vid stress och ett ständigt surr runtomkring sig passar då inte in. De känner inte igen sig i ett liv som går fort och där allt helst skall hinnas nu eller helst igår. Jag har fått höra att ”hon läser inte tillräckligt snabbt, hon måste få upp läshastigheten” och ”hon äter så långsamt att hon inte hinner ut på rasten och när jag säger till börjar hon grina, det måste ni se till att hon slutar med”. Mitt svar blir alltid funderingar som, men om hon då varken förstår eller tar in det hon läser när hon läser så fort som du vill har hon då lärt sig någonting. Eller kanske det är så att när hon läser tar hon in allt och faktiskt kommer ihåg det efter att hon läst det, kommer ihåg det, tar in det och kan diskutera innehållet långt efter att hon läst färdigt. Har vi då inte vunnit någonting större, kanske ett livslångt lärande och dessutom tagit hänsyn till den unika individ som hon är, den fina dottern.
Det är så hon lär sig, genom noggrann läsning. Det kan jag känna igen mig i, för det är precis så jag själv alltid gjort. Undrar så vad skolan tänkt sig med all denna hastighet och allt detta ständigt pågående buller. Varför ens hålla en lektion när hälften av eleverna springer runt i klassrummet. Vad är då syftet och målet med den lektionen. Och vart har vi egentligen kommit här i samhället när en liten vetgirig, nyfiken, intresserad, fundersam och tänkande liten människa inte vill gå till sin plats i förskoleklassen för att hon dels upplever att hon inte får lära sig någonting och dels inte trivs p g a av den höga ljudnivån. Var finns plats för de konstnärliga, intellektuella och känsliga själarna i denna värld av stress.
Undrar, undrar.
Du har så rätt. Jag blir också rädd ibland, att vi bryter ner oss själva och våra barn för att hinna med så mycket som möjligt, och att vi i detta super-”individualiserade” samhälle fortfarande inte kan med att barn (och andra) är olika. Jag hoppas att er lilla tjej får ha det lugnt och skönt hemma ett tag, och att hon får omges av kloka vuxna i framtiden, som ser och bekräftar henne på det sätt hon behöver.
Hej Mrs Stenlund
Visst är det dags att fundera över varför allt måste gå så fort och vara vansinnes-individualiserat. Tror att vi behöver en flocktillhörighet i våra familjer, inte endast med jämnåriga i homogena grupper i dagis och skolan. Anknytning till vuxna med känslomässigt engagemang är det våra barn behöver, det och lugn för att de skall kunna växa som människor.
Tack. Dottern mår bättre. Hon leker och hon skrattar som om en stor tyngd har lyfts från hennes axlar. Mamman blir så glad över att se glädjen och lugnet och lyckan hon nu känner över att få vara hemma. Så det får hon, tills hon själv ber om att få gå tillbaka.
Fin dag till dig och dina tillönskas!
Jag undrar också när jag läser det du skriver. Det känns så oerhört tråkigt när ett barn i förskoleklass inte vill gå. Det som egentligen ska vara roligt och väcka lust och motivation inför kommande skolgång.
Det jag inte heller kan förstå är hur stora förväntningarna verkar på våra små 6-åringar idag. Att de ska lära sig både läsa och skriva. Inte för att det räcker, de ska göra det bra och snabbt också! När jag själv började i första klass då kanske det var ett par stycken som kunde läsa. Nu har det svängt, det är kanske bara ett par stycken som inte kan läsa när de kommer till skolan. Jag förstår det inte.
Angående springet och röran. Det är ju vi vuxna som måste bestämma. Det är läraren som ska ordna upp det i klassrummet så att det känns bra för alla barn. Jag tror ingen mår bra av att det är för mycket spring och stoj. Jag var själv ett barn som endast gick knappt 50% på ”lekis” eftersom jag upplevde att det var stökigt. Jag bad mamma om att få vara hemma. Det var förfärligt.
Så skönt att er lilla kan vara hemma och hoppas verkligen att hon kommer trivas bättre i skolan sen och att hon kan känna glädje inför att gå dit.
Hej Cecilia
Ja, det är tråkigt när barnen inte känner den där glädjen som man som förälder önskar att de skall känna över att få gå till skolan.
Kraven är stora. Men jag var otydlig, texten är en sammanslagning av det vi mött från den dag vår största dotter började i skolan. Citaten från olika erfarenheter vi haft med döttrarna i skolan.
Känner många duktiga pedagoger och specialpedagoger som precis som jag nu allvarligt funderar på vad vi vinner på att stressa fram olika färdigheter i skolan. Många av pedagogerna är äldre med gedigen erfarenhet bakom sig och de förstår inte varför det måste gå så fort allting. Det är väl värt att fundera över.
Berättade för dottern om att du också bad din mamma om att få vara hemma. Tror att vetskapen om att det finns fler som känner eller har känt som hon stärker sinnet.
Tack för din kommentar.
Så härligt att det kunde komma till nytta. Jag tror att om man får vara hemma när man känner att man behöver det, (när det är möjligt) så stärker det en för resten av livet. När vuxna lyssnar, känner in och förstår och man inte tvingas iväg på det man inte vill.
Det där låter ju inget vidare. Undrar som så ofta förr – varför får man inte bara vara som man är? Varför måste alla vara lika? Och att lägga över detta på eleven/föräldrarna tycker jag faktiskt är att lägga över sin egen lärarstress och känsla av att inte räcka till på alldeles fel ställe. Jag vet att lärare är extremstressade men varför då inte våga göra tvärtom? Sen kan jag inte förstå varför man inte kan jobba med miljön, vi har ju våra barn på Montessori med barn i alla åldrar upp till 9:an i en enda stor lokal, där finns inga rum bara avskärmningar. Och där kan jag lova att det är tystare än på ett bibliotek. Så det går ju bevisligen att genomföra. Hur ska en elev orka sortera i allt brus och ståhej i den ”vanliga” skolan? Jag skulle själv inte orka vara kreativ och lära mig nya saker på mitt arbete om miljön såg ut så. Låt oss värdera lugn och ro även i skolan! och hoppas det blir bättre!