Insikt
Vissa stunder i livet är klarare och mer tydliga än andra.
Stunder och tankar av insikt sprungna ur hjärtat.
All den kärlek vi känner här i familjen är underbar och ger oss outsägligt mycket energi. De är mitt allt, min fantastiska man och mina fantastiska barn.
Jag har varit så ledsen så länge över den brist på engagemang som finns runtomkring oss.
Ledsen över brist på insikt att barnen är framtiden och hur viktigt det är för de äldre att skapa en egen relation till denna framtid.
En äkta relation, inte avhängig av det jag som mor till barnen berättar om de små. Utan en egen unik kontakt. Tror att det är svårt att skapa det bandet sedan när barnen blir större. Eller kanske det är så att jag är rädd för att det blir svårare.
Hursomhelst är jag idag så lycklig och tacksam för min fina familj. Imorgon firar vi födelsedag här i familjen.
Det är roligt.
Om det här har jag tänkt så mycket. Jag vågar nästan inte skriva något om det i bloggen fast jag så många gånger haft behov av det. Vi har tyvärr inte heller några jätte engagerade släktingar runt omkring oss. Så är det. Jag har insett det men sörjer det ändå. Inga som har kommit riktigt nära barnen. För att komma nära sina barnbarn måste man ses ofta och när man ses måste man engagera sig i barnen. Nu vet jag ju inte om just det här inlägger gäller mor- och farföräldrar utan det kan ju handla om andra vuxna. Fast jag förstår precis vad du menar, ville jag säga.
Hej Maria
Tack för dina ord. De betyder mycket.
Ja, relationer kräver närhet och kvantitet för att vara äkta och beständiga. Så tänker jag och måste inse att alla i min närhet kanske inte tänker så. Visst är det en stor sorg. För barnen och för oss som föräldrar till dessa underbara små.
Det känns skönt att läsa dina tankar och att veta att vi är fler som tänker och känner så här. Tack.
Kära du, du satte verkligen ord på mina tankar och min sorg med detta inlägg. Även du Maria här ovanför satte fingret på smärtan. Det är verkligen en obeskrivlig sorg, trots att man accepterat situationen lider jag. Vet ju förstås inte heller om det gällde far- och morföräldrar, men i mitt och min familjs fall gör det det. Och det gör så ont. Jag kan även bli ledsen och känna någon form av ”är det mig/oss det är fel på”, detta trots att jag egentligen är trygg med mig själv och oss som familj. Försöker tänka att det är dessa personer som genom detta ointresse förlorar något obegripligt stort i livet, och att det är deras eget val. Men ont gör det lik förbaskat.
Kram
Hej Emelie
Ja, stor smärta och sorg och en hel del ’är det mitt/vårt fel’-anklagelser precis som du skriver. Trots en säkerhet i den egna personen och det egna livet.
Tror att vi är beroende av våra sammanhang vi människor. Det sammanhanget har på något sätt prioriterats bort av många i generationerna före oss. I någon form av levnadsstress och individualiseringstanke.
Oavsett anledning till att det är så här är det stundtals svårt att leva med sorgen precis som du beskriver.
Tack för dina ord Emelie.