Generationsfunderingar
Mötte idag en skock med arga unga män som betedde sig mycket otrevligt och hotfullt mot mig som ensam kvinna.
Men som den trötta och lättirriterade kvinna jag råkade vara idag ignorerade jag inte slynglarna.
Det rätta hade varit att göra som en stor profet en gång predikade, vända andra kinden till. Helt enkelt strunta i dessa ouppfostrade pojkar.
Min fundering är varför de här pojkarna, eller kanske mer rätt ungdomarna, inte har någon respekt för vuxna.
När övergavs den unga generationen av den generation som borde vara deras förebilder idag. För det måste väl vara så att de unga agerar så mot vuxenvärlden för att de är arga, övergivna och känner sig undanskuffade.
Får för mig att dessa unga pojkar är desillusionerade och inte ser sitt liv, sitt sammanhang eller sin betydelse. Då är det säkert svårt att visa vuxna någon form av respekt.
Det gör mig näst intill bedrövad för att ungdomarna själva förlorar så oändligt mycket på sitt agerande och så blir jag ledsen på andra vuxna som antingen inte har tid eller helt enkelt inte vågar säga till.
Eftersträvar inte respekt som i rädsla eller underdånighet utan en respekt som är en sorts försiktighet och en känsla för erfarenhet, kunskap eller större visdom.
Dagens upplevelse skakade om mig till viss del rent fysiskt, då mina ben darrade hela vägen hem, och dels känslomässigt då det fick mig att fundera kring vad som gått snett i samhället när så unga människor uppvisar ett så hotfullt agerande gentemot den generation som kunde varit deras föräldrars.
Hej!
Jag hittade hit genom ekonördarna och gillar verkligen din blogg! Du beskriver vardagen med sådan kärlek och verkar leva så mycket här och nu och vara tillfreds med din tillvaro, underbart!
Jag själv som är en 24-årig kvinna skulle vilja lägga till ett annat perspektiv på varför männen ev. gjorde som de gjorde. Jag vill absolut inte förklara eller rättmätiga deras handlingar, men belysa något som jag och många av mina vänner känner/har känt gentemot världen.
När du skriver att de ev. kan känna sig arga, undanskuffade eller övergivna så tror jag du har en stor poäng. Jag kan ofta känna att vad är det för värld äldre generationer överlämnar till oss? En värld som vi i bästa fall helt måste göra om, med lägre levnadsförhållanden, miljöproblem som kommer vara synliga åtskilliga generationer framöver och ett ekonomiskt system som håller på att haverera. I sämsta fall har vi ingen värld alls, under en stor del av min tonår var jag övertygad om att jag inte skulle få dö en naturlig död, utan att mänskligheten i en eller annan form allvarligt skulle desarmeras pga. av någon sjukdom som vi fått pga. t.ex. för stor användning av antibiotika (alla kor som inte är ekologiska får insprutat antibiotika i förebyggande syfte innan de är sjuka, för att bönder ska slippa kostnader, vilket leder till resistansutveckling för bakterier, vilket i sin tur leder till att medicinerna slutar verka).
Jag kan absolut känna mig arg, desillusionerad och förbittrad över den värld äldre generationer lämnar över till mig. Och att alla är överens om att snart är det för sent att göra något, men ingen ändå gör något. För att prio ett är det stora politiska och ekonomiska systemet, som absolut inte gynnar unga (se på arbetslöshetssiffrorna).
Ok, ett långt inlägg och naturligtvis vill jag inte få dig att känna ett personligt ansvar för alla världens orättvisor. Däremot kan jag fundera över om inte det finns en liten förståelig reaktion hos många unga, för vilken respekt förtjänar de äldre egentligen att få? Vad är det för kunskap och erfarenhet de besitter som har gjort världen så mycket bättre? Avslutningsvis vill jag tillägga att jag tror på att bemöta alla människor med respekt, att det inte är något som man behöver förtjäna från början, men att ungdomsåren är en tid av frustration och skav i själen för många.
Vänliga hälsningar,
Therese
Hej Therese
Stort tack för dina tankar. Glad för att du utvecklat de i denna kommentar.
Känner att du nuddar vid mycket av det jag funderat över, anade nämligen att det är så här yngre generationer känner, men också så vår generation känner inför vår föräldrageneration.
Ville med detta inlägg inte klandra ungdomarna utan visa att det måste vara något som hänt med samspelet generationerna emellan för att det skall blir så här. Har full förståelse för att unga inte känner någon större respekt för den generation som i mina ögon inte axlat sitt vuxenansvar. Med det sagt är det ändå fruktansvärt jobbigt att bli utsatt för detta förakt speciellt då jag försöker att ta mitt vuxenansvar i allt jag företar mig.
Kan självklart inte axla ansvaret för förbättrandet av världen själv, det inser jag. Men känner att jag vill vara med för att skapa något bättre och hållbart för kommande generationer. Och vill försöka att vara ett gott föredöme.
Det är en av grundtankarna bakom valet att vara hemma med barnen, att visa dem att de syns och prioriteras varje dag. Så att de skall slippa bära känslan av övergivenhet. Vill också lära barnen att ta tillvara på det vi har, alltså värna om resurserna som finns.
Tänker också att det är viktigt att försöka se alla barn runtomkring oss, ge de uppmärksamhet så att de känner att de är egna viktiga personer och att de lyssnas till, att de är hörda och sedda. Alltså inte bara våra barn utan också barnens kusiner, vänner, klasskamrater, grannbarn mm. För att det är så livet borde prioriteras. Det låter som en sliten klyscha men barnen är framtiden.
Intressanta tankar det här, måste tänka mer och vidare.
Och jag tänker på följderna, att denna generationen ska i sin tur forma nästa generation. Jag kan inte på något vis spå om att det skulle bli sämre men med tanke på deras erfarenhet av föräldraansvar och värderingsöverförande. MEN ibland gör ju faktiskt generationer motsatsen.
Förstår att du kände dig darrig. Kram!
Hej Jennie
Ja, motsatsagerande tror jag starkt på. Det finns mycket kraft i trots! Som vi som hanterat treåringar vet av erfarenhet.
Vill vara en motvikt till all den stress som finns i samhället, vill vandra långsamt och prioritera ansvarstagande och tillsammansvarande. Det är så jag tror att nästa generation skall bemötas.
Kram
Men hjälp, du är verkligen modig!!! Fast jag håller med dig, vad händer med dagens föräldraskap?jag tycker också att jag som vuxen har ett ansvar för att våga säga ifrån även till andra barn än egna t.ex i skolan om man ser när någon gör fel. En del föräldrar tittar underligt på mig när jag gör det, men jag kan nog säga att jag känner de flesta eleverna rätt bra vid det här laget, de vet att jag ser och att jag bryr mig och att åtminstone den korta tid jag är i skolan är det ingen idé att bråka. Då kan vi prata en stund istället. .
Man måste få och kunna säga till andras barn, det gjordes alltid när jag var liten, och jag hoppas ju att andra vuxna säger till mina barn när de gör fel. Det är som det där afrikanska ordspråket – det krävs en hel by för att uppfostra ett barn.
En annan fundering jag har om föräldraskap är att det redan när barnen är små så verkar många föräldrar i någon sorts önskan om snällhet (?) ha väldigt svårt för att säga nej till sina barn. Jamen han bara leker lite kan de säga när deras unge slår min lilltös……detta gränslösa föräldraskap tror jag barnen förlorar mest på i förlängningen, därför blir de kanske arga unga män som egentligen testar de gränser de borde ha fått utmana när de var 3 år.
Detta var bara lite osorterade tankar från mig, men du är ännu mer min förebild nu MEN var RÄDD om dig
Hej Ann
Tack.
Nej inte så modig, bara envis och lite arg jag också över hur samhället ser ut. Men är rädd om mig, fortsättningsvis.
Visst är det sant det där ordspråket att det krävs en hel by. Och jag ser precis som du att vuxna inte vågar eller orkar säga nej till sina barn. Mycket märklig utveckling och otroligt kortsiktigt seende.
Håller med dig i det du säger, och är ledset förundrad.
Önskar dig och dina en fin vecka.