Barnprogram
SVT har så fantastiskt många bra barnprogram som kan tittas på av både barn och vuxna. Brukar alltid se till att sitta med barnen en stund och titta för att ta del av deras intryck, och så är det roligt att titta också.
Men, har nu tittat flera gånger på ett program som heter ”Hemma hos Vicki” och det programmet ställer jag mig undrande till. Där känns det som om barnen är accessoarer till de vuxna. Programledarna talar knappt till barnen, mer över huvudet på dem och väljer att lyssna mycket korta stunder och då syns det nästan att den vuxne har nästa programpunkt i huvudet och snabbt vill ta sig förbi detta störande moment som barnen tycks vara.
Våra barn sitter tysta en stund och tittar för att sedan pyssla med annat och till slut fråga om vi inte kan sätta igång någonting annat. Ibland gör vi det och ibland gör vi något annat gemensamt istället.
Tråkigt när det känns som om barnen inte står i fokus, i ett barnprogram. Känns inte som om det är rätt.
Undrar om någon annan sett programmet och kanske funderat kring det.
Har tänkt precis samma sak! Och att när barnen kommer ut utklädda mot slutet av programmet är det alltid väldigt ”söta flickor” och ”roliga/häftiga pojkar”. vår son är inte ett dugg intresserad av det heller…
Kram
Hej Sara
Ja, visst är det lite märkligt.
Funderat på dansinslaget också. De små barnen får otroligt många instruktioner, som de skall komma ihåg och sedan framföra, allt på mycket kort tid. Tycker så synd om barnen som ser alldeles förvirrat stressade ut.
Ja, där blev det massa klagomål och gnäll. Tror att många tänker ’men om hon nu inte tycker om det varför titta, och dessutom orka att kommentera det’. Jo, funderingen kring varför ett sådant här program sänds och vem som beslutat om att sända programmet vill inte lämna mitt huvud. Känner att barnen åsidosätts så pinsamt tydligt, och jag blir orolig över att detta möjligtvis kan vara en spegling av barnens vardagliga verklighet i ett alltför stressat vuxensamhälle.
Jodå! Jag har tittat och känt som du. Mina barn tycker inte om programmet. Dessutom har vi reagerat på att det alltis är likadant, varje program är samma? Ulla ringer och ger intruktioner, programledaren tar fel telefon och det är samma sång de sjunger?? Och så in med barnen en kort stund.
Jag känner tyvärr lite samma för flygande mattan. Och det är med sorg eftersom jag tidigare tyckt om Sara Edvardssons program, men i detta format känns det faktiskt som det är någon vuxens dröm att stå på scen, bli popartist. Det känns som om hon sjunger väldigt svåra hitlåtar på engelska, låtar som kan vara mer än tio år, som barnen inte hört. Trevligast är när en gästartist på slutet sjunger en barnsång som alla barn kan känna sig trygga i att sjunga med med glädje.
Hej Jennie
Ja, visst känns det som om barnen är med som prydnader, accessoarer. Trist.
Förstår hur du menar med programmet ’flygande mattan’. Tror att de riktar sig till lite äldre barn. Våra stora tjejer älskar Saras kläder och drömmer sig bort i egna ’popdrömmar’. De står också och sjunger med, i sin egen version av engelska, som både är plågsam och underbar att lyssna till.
Än så länge tycker de om programmet, kanske för att de tycker att det är så otroligt roligt med musik och för att Sara ger så mycket positiv energi.
Önskar dig en fortsatt trevlig helg, och fin fjärde advent!
Håller med. Mina pojkar är inte heller intresserade och det är svårt att få något sammanhang. De små flickorna som sitter vid datorerna ser mest förvirrade ut och jag tycker inte att de vuxna får med barnen på något naturligt sätt.
Hej Evelina
Ja, hade nästan glömt bort de stackars flickorna som sitter vid datorerna. Också ett märkligt inslag, visst ser de förtvivlat vilsna ut, som om de vill bli räddade av någon. Vill nästan gråta åt det.
Skönt att fler föräldrar sett programmet och funderat kring innehållet och det barnperspektiv det förmedlar. Det känns skönt i hjärtat.
Väljer nu att fokusera på årets fina julkalender, den kan vi titta på tillsammans, barn och vuxna, och samtala kring och glädja oss åt!