Utveckling

Vi har under några månader haft det ganska jobbigt med vår sju snart åttaåring. Eller så är det hon som haft det jobbigt med oss.

Hon har varit så arg, tvär och stängd. Den här perioden har innehållit många bråk, sårade känslor, arga ord och en del smällande i dörrar. Den har också innehållit försoning och samtal eftersom det är mycket viktigt att få tala och resonera om det som hänt. Samtalsstunderna behövs för att hon skall få berätta hur dumma hon tycker att vi föräldrar är och för att vi skall få en chans att förstärka att det är hennes beteende och inte hennes person vi inte godkänner. Hon är alltid älskad men beteendet tycker vi stundtals inte om. Detta vet hon om efter alla års prat och det känns bra.

Barnen brukar utbrista i lek med andra barn ”nej jag är inte dum, jag beter mig bara dumt!” Stackars barn! Men det är en bra insikt.

Men nu plötsligt är dottern glad. Hon verkar ha gått ur en utvecklingsfas in i en annan. När jag kommer med hennes små syskon för att hämta yngsta skolbarnet har hon rast och kommer med stor glädje och utslagna armar springande mot mig i full fart. Det är fullt med barn på skolgården men det bryr hon sig inte det minsta om. Hon slänger sig om halsen och utbrister ”Mamma så roligt att se dig. Du kommer väl och hämtar mig sedan.” Och så får jag hälsa på rastvakterna och klasskamraterna medan dottern glatt förklarar ”detta är min mamma och det här är mina två små systrar” för alla som vill höra på. Hon kommer också och kramar mig och syskonen hejdå när vi far hemåt. För att sedan med lika stor glädje fortsätta leken med kamraterna. Mysigt.

Självklart är de tvära dragen kvar, och tittar fram här hemma. Men det är gott när det finns balans i känslostämningarna.