Förväntningar

Tänker ibland att det är svårt att få allting att fungera. De förväntningar jag har på andra och de förväntningar som finns på mig går inte alltid ihop.

Inne i hjärtat någonstans, långt där inne, sitter fortfarande en liten femåring som vill bli uppmärksammad och sedd av de nära runtomkring mig. Detta vill jag fastän jag nu är fembarnsmamma och därmed en mycket vuxen person. Barnsligt egentligen. Och omoget. Men ändå mänskligt.

Min ambition är att fortsätta att se våra barn även då dem är stora och utflugna ur vårt hem. Jag vill vara nära, engagerad, deltaga i barnen och barnbarnens (om nu barnen vill ha barn) liv. Deras vardagliga liv och veta att jag ingår och är en viktig del. I vardagen. Varje dag. Kunna bidraga med någonting som gör deras liv rikare. Det vill jag.

Som fembarnsmamma har jag svårt att hinna färdas runt för att hålla kontakt, med släkt och vänner. Det dagliga livet tar mycket tid. Sysslorna tar mycket tid. Och det skall dem göra. Livet i vardagen är det absolut finaste och viktigaste som finns. Hälsa-på-tid blir det kort om, tyvärr. Och de förväntningar som finns på mig blir tunga att bära. Vill ju så mycket men hinner inte med och måste prioritera det som är viktigast i mitt liv och för min härligt omfångsrika familj.

Funderar och funderar. Finner ingen riktig rätsida på saker och ting men vet i mitt hjärta att mannen och barnen är de finaste och viktigaste människorna i mitt liv. De är mitt allt och för dem är jag innerligt tacksam.

Lägger för tillfället förväntningarna åt sidan, eller som en kär vän säger varje kväll ”glöm nu inte sidan” (fast det handlar nog mer om sovställning skulle jag tro, men ändå!), och plockar fram tekopparna till kvällens goda kamomillte.

God kväll.