Att ha tråkigt
Är viktigt. Tror jag. Mycket viktigare än vad vi förstår. Skriver detta utifrån det jag ser runtomkring mig och funderar.
Barnen får aldrig riktigt tid att ha tråkigt. Så många människor som aktiverar sönder sig själva och sina barn. Undrar varför allt måste hinnas med på samma gång. Varför skall vi vara supersociala, fritidsaktiva, resande, upplevande och hobbyutövande samtidigt som vi har små barn. Varför. Jag förstår inte.
Kanske förstår jag inte för att vi valt en annan väg att gå. Vi har tid att ha tråkigt. Klart att det inte alltid är så roligt men det är då symaskin, målarpennorna, pappren, saxarna och böckerna plockas fram. Det skapas klippdockor, små teatergubbar och hela små teatrar, det sys, det läses högt och fantasin får ta plats. Fantasin får ta all plats och plötsligt från tråkigt skapas någonting otroligt fint och kreativt.
Funderar utifrån ett samhällsperspektiv vad som händer när små människor som är händelse och aktivitetsberoende skall ta över samhället som vuxna. Vad händer när människor inte orkar fördjupa sig eller försöka tänka i nya kreativa banor. Utanför de givna ramarna. Vad händer med miljön när alla forsätter att fara runt när vi egentligen som kollektiv skulle må så mycket bättre av att vara stilla. Funderar, funderar och funderar lite till.
Våra små barn är annorlunda och fostras på ett annorlunda sätt. Ibland tycker dem att det är jobbigt att vara olika andra barn. Att gå en så annorlunda väg. Visst skulle det vara enklare att göra som alla andra. Men jag har svårt att se den långsiktiga vinsten med det. Våra barn har massvis med fantasi, kreativitet, självkänsla och empati. Mycket av det som rapporteras att barn idag saknar.
Vi ser till att ha en dialog, främst med de lite äldre döttrarna om hur vi väljer att leva och varför vi anser det vara viktigt. De lyssnar och ställer bra motfrågor och så kan vi tillsammans fundera över hur vi vill göra. Oftast ser de hur vi tänker och verkar finna sig bra i det.
Jag tror på långsamhet, jag tror på tråkighet och jag tror på stillhet. Ju mer jag funderar desto mer säker blir jag på att detta är rätt väg att gå.
Hej! jag heter Jennie och har med glädje funnit din blogg, som jag troget läser.
Jag har funderat lite i samma banor, fast ur ett annat perspektiv, just hur man också kan bli överstimulerad socialt sett.. Många av dagens barn (och då syftar jag även med erfarenhet av mina egna) formligen överröses med sociala kontakter, från tidig morgon till sen kväll. Det gäller att som förälder vara lyhörd och begränsa.
Här bor det jättemånga barn, elva stycken för jämnan och fjorton varannan vecka, på gatan. Det innebär att det är barn ute hela tiden och att barnen alltid har någon att leka med. I princip hinner vi sällan mer än äta frukost om helgerna förens dörrknacket är igång. Eftersom vår gata dessutom är så barntät, hittar en del andra barn i området också hit, eftersom det är här ”det händer” om ni förstår. Till varje familj hör också diverse åkdon och leksaker. Det är allt från trampbilar, bobbycars, cyklar till vanliga sandsaker. Barnen blir såklart osams, det handlar från allt till att dem vill ha samma saker, till att dem behöver få i sig lite mat och därmed höja blodsockret. Men i de flesta fallen för att intrycken blir för många, precis som mängden barn och att vara i händelsernas centrum. Många vuxna har då ofta ganska höga förväntningar på barnen, att dem ska hålla sams, tala vänligt och be snällt. Du vet allt det där. Bra saker, men otroligt svårt, i den miljö barnen vistas i.
Här har jag en del funderingar. Jag börjar tro att vi begär för mycket. Att vi har för höga krav på barnen som faktiskt utsätts för ohyggligt mera stimulans än det egentligen kan vara mening med. Många av barnen idag har andra barn omkring sig i princip hela dagarna, och det är mer än dem egentligen mår bra av och klarar av tror jag. Grannbarn blir nästan som syskon och deras gräl liknar ”syskongrälet” mer än vanliga tjafs om saker. Att hela tiden behöva ta hänsyn, dela med sig i alla lägen kan inte vara meningen. Att aldrig få tid att vara själv om en sak. Att överhuvudtaget förmå att kunna hantera alla konflikter som uppstår dagligen vid en så ung ålder. Just för att vi tror att barnen mår bäst av umgänge och att alltid ha någon att leka med. Inte får ha ”tråkigt”.
Jag tror många barn utsätts för ett socialt överstimuli. Jag tror de får för mycket av det goda. Först skola och kanske fritids och sedan är det kamrater hemma.
Och det är svårt när många bor som de gör, barnen bor bredvid varandra. Vi måste sätta gränser. Dagens barn behöver social vila.
Långt och luddigt. /Jennie
Tror att du har rätt i dina tankar Jennie. Långt, men inte alls luddigt. Ja, barnen behöver tid att låta all denna stimuli sjunka in och behandlas i hjärnan. Det måste bli någon form av överbelastning annars. Vetenskapen vet ju att vuxnas hjärnor inte mår bra av för mycket intryck varför skulle barn vara annorlunda?
Tack för din kommentar! Jag skall låta den sjunka in. Det är oerhört spännande att utbyta tankar och idéer kring livet med barn.
Roligt att du hittat oss. Välkommen hit!