Altan-sittning och kvällstankar.
Mamman sitter stilla på altanen i kvällssolen och njuter av Lars Winnerbäcks finstämda melodier som ljuder ur högtalarna.
Och så stickar jag lite och försöker att filtrera ut bråket då döttrarna på ett ganska oharmoniskt vis städar upp i sina rum efter dagens lek.
Som vanligt har dagen innehållit mycket.
Mamman och två döttrar har inhandlat nya kläder till samtliga döttrar. Sådant som tagit slut för att det trillats och slagits sönder knän och det finns en gräns för hur många omsydda tajts döttrarna kan använda som shorts. Tajts i diverse färger behövde inhandlas och så blev det fina tröjor till det, kortärmade med volang. Fint.
Och så fick mamman sitta med liten dotter som grät och var så orolig och ledsen för att hon inte förstår varför just hon fått sjukdomen med svåra namnet ’äpple-läpp, äpläpp, epleläppsis, epilepsi.’
Det blev ett långt samtal om att det är så att vara människa, svårt. Vi är alla olika med olika uppsättningar gener och sjukdomar och att vi är så lyckliga att just hon är vår dotter. Att just hon fick komma till oss och lära oss mer om livet och lära mer om oss själva genom att vi får följa och stötta henne genom livet. Vi går den här vägen tillsammans oavsett hur svår eller för den delen lätt den må vara. Vi älskar varandra och går livsvägen tillsammans, det är egentligen det enda som betyder någonting.
Nu är det dags för mamman att kompa stordottern som skall spela på sin fin-flöjt.
Fin kväll till er.
