De lite större barnen

Vår största dotter befinner sig stundtals i ett gränsland. Hon är så stor så stor och kan och vet allting och ibland så liten så pytteliten och rädd. Rädd för att bli stor.

För hur skall hon vara då, får man leka och får man skoja och busa och springa runt, som de lite mindre barnen gör. Kommer mamma att fortsätta sjunga för henne om några år när hon är större och är tonåring och hur kommer livet att bli då. Kommer mamma och pappa att finnas där för henne som vi alltid gjort. Och kommer vår tid ta slut och hur skall hon klara sig då.

Mamman kramar och torkar tårarna från det vackra ansiktet och vill hålla hennes inre och krama det också för att lugna och stilla. Mamman förklarar att livet långt ifrån är enkelt men att vi fått det till skänks, vi har fått livet för att leva det. Hon bestämmer reglerna, ingen kan säga hur hon skall vara eller göra. Det får hon bestämma själv. Mamman håller om och sjunger alla de visor dottern tyckt om sedan hon var mycket liten.

Och så känner jag igen mig i henne, dottern. Jag har också funderat mycket genom åren, är lätt att såra, tål inte orättvisor, strävar efter ärlighet och innerlighet. Jag har fått styrka genom åren och med livserfarenheterna. Jag känner mig trygg i mig själv.

Dottern har sin vandring att göra. Den vandringen kan inte jag göra för henne. Jag kan endast hålla om, klappa, sjunga för, vyssja, diskutera, prata och försöka dela med mig av det jag lärt mig.

Lika mycket tid och engagemang, om inte mer, som de mindre barnen får behöver också de större. Det tar tid att leda nya små människor ut i världen och den tiden vill jag ge. Nu och alltid. Tid och ett överflöd av kärlek.