Konsert och stora känslor
Igår var vi på konsert. Den här gången uppträdde tre av våra döttrar. Så länge döttrarna känner att det ger de någonting att vara med på dessa konserter ser vi till att de kan vara med.
Mamman och pappan njuter av all musik. Njuter av att se döttrarna stolta över sina egna prestationer. Njuter.
När så en av alla döttrarnas musiklärare undrar hur det känns att se alla dessa vackra och begåvade flickor uppträda på en och samma gång då rinner nästan hjärtat över av stolthet. ’Det känns fantastiskt’, svarar mamman. Fantastiskt är nästan en underdrift. Kanske kan mamman inte riktigt ta in att det är våra döttrar som står där och spelar så fint och presenterar sig själva och det stycke de skall spela. Presenterar sig synbart oberört framför en fullsatt kyrka.
Dottern som spelar cello har aldrig förut presenterat sig själv på en konsert. Hon har heller aldrig spelat solo förut. Och så står hon där på scenen. Först skall pall, stackelstöd och cello plockas fram. Läraren hjälper dottern med detta. Dottern känner in att allt är rätt, tittar till läraren som skall kompa på piano, reser sig sedan upp, tittar ut över publiken och presenterar klart och tydligt sig själv och det stycke hon skall spela. Och mamman gråter lite sådär i smyg. Glada, glada tårar av stolthet och lycka. Dottern har tagit så många stora steg ifrån att ha mått så otroligt dåligt i våras till att nu börja våga saker. Tro på sig själv och känna sig trygg. Hon ser ut som en ängel där hon sitter i vacker röd sammetsklänning, blont nyduschat hår och vackra svarta finskor. Och hon spelar, som hon spelar, säkert och tydligt. Efter det spelats färdigt ställer hon sig upp med sin cello, ser ut över församlingen, bugar för att tacka för applåderna och plockar lugnt undan pall, cello, stackelstöd och sätter sig åter på sin plats.
Mamman är så glad. Det finns inget större än att se sina barn lyckas. Det är stor lycka.
Fortsatt fin onsdag till er.
