Att vara flerbarnsfamilj
I fredags åkte vi till frisören i byn med dottern som hunnit bli riktigt långhårig. Hon lämnades där, efter att vi pratat igenom hur hon skulle klippas, och tog en kort promenad med resten av syskonskaran.
Systrarna hade inte varit med inne på salongen utan stannade kvar i bilen under tiden. Vår entré när den nyklippta dottern skulle hämtas blev därför effektfull.
’Oj, det var verkligen tripp, trapp, trull! Är de dina ALLIHOP! Wow, bra jobbat.’ Det är roligt att få reaktioner, även om de innehåller ett visst mått av skräck och chock.
Dottern blev mycket fin i håret och jag tror att vi alla gick därifrån med en känsla av stolthet i ryggen.
Det är gott att vara många.
Sånt händer oss också hela tiden. Kommentarer som:
Va? Är ni 8 stycken? Bara tjejer?!
är vardagsmat för oss. Man vänjer sig.
Vi ska bli en till i vinter, och ingen tror att det blir en kille eftersom vi redan är så många tjejer. Men man kan aldrig veta! (Om man inte har tjuvtittat det vill säga)
Det är så sant Judith att man vänjer sig. Våra tjejer tycker att det är lite roligt att få höra sådant. De brukar säga efteråt, men det är ju bara vi inte är vi så många heller. Härligt.
Så underbart att ni skall bli en till familjemedlem. Ni har en stark mamma! Hoppas att hon mår bra, hjärligt lycka till med den nya underbara lilla medlemmen i er fina skara.