Hjärtats väg

På begäran skriver nu mamman om hjärtats väg. Varför vi valt att leva som vi gör.

Det är förstås så att anledningarna är många och svaret till varför vi lever som vi gör komplext. Vi har alltid tyckt om att vara mycket tillsammans maken och jag. Tillsammans i lugn och ro och att njuta av tiden ihop. Vi är båda långsamma och hemkära människor som funnit en alldeles egen och värdefull värld tillsammans. I den är vi lyckliga.

Båda två har alltid tyckt om barn och alltid känt att familj var något vi önskade. När så planerna blev mer verkliga kom inte barnet så fort som vi trott. Det gick månader och mamman började misströsta och känna en oro i sitt hjärta. Tänk-om-vi-inte-kan-få-barn-tillsammans-oron. Par i vår närhet blev gravida som av en olycka efter mycket kort tid tillsammans och då rasade mammans värld för man blir extra känslig i sådana stunder. Då tänkte mamman i ett förvirrat ögonblick att jag skulle lämna maken för att han som är så underbar och kärleksfull så förtjänade att få sig en egen familj.

Maken blev förstås förtvivlad när mamman meddelade att det var så jag tänkte och att jag var så ledsen. Han skulle följa mamman vart som helst oavsett om vi fick barn eller ej. Mamman lugnade sig med denna vetskap uttalad och efter bara ett litet tag växte en liten människa inuti mamman. Vår första dotter. En fantastiskt gåva och oerhörd lycka.

När så dottern fötts och hunnit bli nio månader satt mamman på vårdcentralen i ett mötesrum tillsammans med andra mammor i grupp. Alla våra barn var runt nio månader gamla och en dam från kommunen, sektor lärande mer bestämt, informerade om dagisplatser och delade ut broschyrer och ansökningslappar. Mamman lyssnade och fick en tilltagande overklighetskänsla och till slut började rummet snurra lite lätt när mamman tittade på de små, små barnen som sov i sina vagnar eller bilstolar. De var så små barnen och min instinkt att vårda och ta hand om så stark. En känsla i hjärta och mage styrde mig att skjuta ifrån mig pappren och resa mig från stolen och gå därifrån. Med dottern i famnen gick mamman till bilen. Gick ifrån det jag inte kunde känna var min väg att följa.

När maken kom hem pratade vi om hur vi ville göra och han kände samma som jag, lika starkt som jag. Det samtalet över en enkel vardaglig middag tror mamman formade vår väg. Våra hjärtans väg. Efter det pusslade vi flera år med deltidsarbete, ibland barnvakt och ibland gick vi om varandra. Fler döttrar kom för att förgylla vårt liv och mamman var under perioder föräldraledig och hade alltid alla barnen hemma tillsammans med mig och systrarna. Så kom vår femte dotter och mamman upplevde för första gången en komplikation efter förlossningen. Den erfarenheten skapade mer säkerhet i mammans hjärta. Vägen blev klarare. Valet enklare.

Pappan hade då ett nytt arbete där hans ledighet inte längre gick att lösa på samma smidiga och självklara sätt. Mamman valde att vara hemma på heltid. Vårt liv blev enklare, lugnare och stabilare då mamman kunde fokusera på det jag kände var viktigast. Det valet har gett oss lugn och stark gemenskap. Mamman är en sådan mamma som väljer att ständigt vara närvarande i hemmet. För oss är det vår sanna och ärliga väg. Våra hjärtans väg. Ett val vi aldrig kommer att ångra trots att det emellanåt är hårt arbete och ekonomiskt ansträngande. Vi har lärt oss att leva på det vi har och mår otroligt bra av det. Kanske för att vi alltid förstått att vi genom att göra medvetna val också väljer bort annat.

Så har vårt val kort skrivet formats till att bli det sätt vi lever. Vi tror att lycka kommer från att följa hjärtat och att leva i närhet. Det är i alla fall vår väg.

Fortsatt fin onsdag till er.

Författare: Mamma

Fembarnsmamman är en blogg från vardagslivet hos en familj med fem barn. För vår familj är gemenskap viktigt, att leva nära och uppskatta livet utan att krångla till det. Vi har valt att leva långsamt och att ta oss tid att uppskatta de små tingen i livet och vardagen, för det är dessa stunder som utgör den största delen av våra liv.

10 svar på ”Hjärtats väg”

  1. Inlägget var så fint skrivet av dig.
    Jag har också varit hemma med mina barn (tjejer), de är idag 20 och 24 år.
    Men jag har en sjukdom som gör att jag inte kan arbeta, så jag har inte behövt att välja på arbete eller vara hemma. Men hade jag behövt välja så hade jag valt att vara hemma, för det var den bästa tiden både för mig och familjen. Idag har jag blivit mormor vid 45 års ålder vilket är härligt, synd bara att barnbarnet bor 22 mil ifrån, så de där spontana besöken uteblir, men vi myser mycket när vi träffas.

    Läser ofta din blogg för du skriver och tänker så fint.

    Hälsningar Camilla

    1. Hej Camilla
      Tack för dina ord. Tråkigt att du har en sjukdom som gör att du inte kan arbeta men skönt att du funnit en mening med din hemmavaro och sätter värde på tiden med döttrarna.

      Tråkigt att ha så långt till barnbarn men kanske försöker ni ännu mer att värna och vårda er kontakt just på grund av avståndet. Som för att överbrygga det med kärlek istället.

      Tack för dina tankar.

      Önskar dig en fin torsdag.

    1. Hej Bits
      Att följa hjärtats väg känns gott och sant i hela kroppen.
      Hoppas att du känner samma visshet som jag.

      Önskar dig stort lycka till av hela mitt hjärta.

      Fin torsdag till dig och dina.

Lämna ett svar till Mamma Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.