Förlossningsberättelse, första barnet.

Blev så inspirerad av Ekonördsmamman Malin på Lyckobacken när hon bjöd oss läsare på sina två förlossningsberättelser.

Men också påmind om hur viktiga berättelserna är för alla mammor. Och hur spännande det är att ta del av andras berättelser.

Så därför kommer här vår första förlossningsberättelse.

Det var en hel månad kvar tills vårt första barn skulle födas och vi höll på att fixa i och utanför vårt hus som vi då ganska nyligen flyttat in i.

Vi hade besök av vår kära vän A som kommit till oss från huvudstaden över helgen. Mannen hade rivit den gamla altanen och jag och A pysslade inomhus. Det syddes påslakan till spjälsängen och bakades fikakaka då det plötsligt började rinna någonting nerför mina byxor. Minns att jag tänkte ’men jösses jag kissar ner mig’ för inte hade jag hört att en förlossning kunde starta så här.

Fick med hjälp av den kära vännen på mig andra kläder och så ringde vi till stadens förlossningsavdelning. Barnmorskan som svarade var lugn och trevlig och förklarade att det var fostervatten som runnit nerför byxorna och att jag behövde komma dit för en kontroll. Mannen som kört tillbaka ett lånat släp ringdes hem och vi packade väskan med alldeles för få saker, för vi skulle ju inte få barn förrän om en månad. Mannen kom hem, fick duschat och så for vi iväg till sjukhuset. Till vännen sa jag att vi nog kom hem igen om någon timma eller så. Men så blev det inte.

Inne på förlossningen blev vi tilldelade ett rum och strax efter att vi kommit dit började en molande mensliknande värk och den blev efter ett ganska kort tag nästan olidlig. Minns att jag stod vid handfatet i rummet när det kom en stark värk som var som en explosion och jag vet att jag tänkte ’att om det blir värre än så här kommer jag inte att klara detta’.

Min mans oroliga och lite misstrogna blick mötte min när jag kämpade fram att han var tvungen att ringa dit en barnmorska, NU. Såg i hans ögon att han blev så orolig men visst ringde han flera gånger i den lilla klockan och jag stod som fastlimmad vid handfatet som just då kändes som mitt enda stöd, för utan det tror jag att jag skulle fallit ihop.

In kom en glad och käck men lite frågande barnmorska, hon tyckte nog att det var för tidigt för mig att ha så ont. Vi hade ju nyss skrivits in, och så var jag förstföderska. Det skulle ta lång tid detta.

Men, hon undersökte mig och sa till min man att han skulle förbereda sig på att detta kunde gå fort. Mig meddelade hon att jag var helt öppen och måste öppnat mig alla 10 cm på en värk.

Krystvärkarna formligen manglade min kropp och det fanns ingen chans att varken hänga med i skeendet eller vila. Barnet ville ut men jag orkade inte och gav upp mitt i en krystvärk. Minns att jag sa för mig själv ’nej nu vill jag inte vara med längre, jag vill hem’. Barnmorskan tittade oroligt på klockan och nämnde värkförstärkande dropp och sugklocka men det kände jag att jag inte ville. Jag ville föda fram det här barnet själv.

Från ingenstans kom en urkraft och jag var närvarande. Med mina sista krafter trycktes vår första dotter ut i verkligheten, tre timmar och elva minuter från det att vi klivit in på sjukhuset. Vår alldeles egna lilla dotter född den 31 mars år 2001 klockan 23.11.

Aldrig förut hade jag varit så trött och så oerhört lycklig. Det tog tid att förstå att vi blivit föräldrar samtidigt som hon så alldeles självklart var en del av oss och på något sätt alltid funnits i våra hjärtan. En mäktig och ofattbart stor känsla.

Författare: Mamma

Fembarnsmamman är en blogg från vardagslivet hos en familj med fem barn. För vår familj är gemenskap viktigt, att leva nära och uppskatta livet utan att krångla till det. Vi har valt att leva långsamt och att ta oss tid att uppskatta de små tingen i livet och vardagen, för det är dessa stunder som utgör den största delen av våra liv.

7 svar på ”Förlossningsberättelse, första barnet.”

  1. Å vad roligt att du berättar! Det är ju det mäktigaste man får vara med om nästan, att föda barn, det är få saker som kommer ens i närheten. Och efteråt är man så trött men stolt över vad ens kropp klarade av. Och så lyckan över det lilla, lilla barnet förstås…

    1. Hej Mrs Stenlund
      Hade faktiskt inte ens funderat över att skriva förlossningsberättelserna men när jag läste på Ekonördarnas blogg slog det mig hur spännande det var att läsa hennes två berättelser. Och att det kanske kunde vara roligt för läsarna här att läsa mina. Så fler berättelser kommer.

      Det är absolut det mäktigaste man kan uppleva. Kroppen är fantastisk som mäktar med och så får man den stora lyckan att vara förälder.
      Det är stort!

  2. Åh, fina du.. Du skriver så vackert om något så underbart att jag blir alldeles gråtmild. Jag har två egna barn, och de är mitt allra finaste ALLT! När jag läser sånt här kommer de där tankarna om ett barn till krypande..klarar man tre barn?! Tack för dina vackra ord!

    Kram Emelie

    1. Hej Emelie
      Och tack för dina fina ord. Skrev berättelsen från hjärtat, för födandet av barnen sitter där på var sin plats i hjärtat. Mäktiga och lyckliga lyckliga stunder i livet.

      Ett-barn-till-tankarna, ja de är svåra att stänga av. Men, det är upp till var och en att känna sin egen gräns.
      En flerbarnsmor och kollega till mig sa en gång att man bara ångrar de barn man aldrig fått. Ett ganska fint perspektiv, som inte ger några som helst svar.

  3. Vad härligt att du delar med dig. De stunderna när ens barn föds är helt fantastiska. De bär man med sig för alltid. Jag kan tänka tillbaka och bli alldeles varm i hjärtat. Det blir jag också när jag läser din fina berättelse. Tänk hur olika det är för kvinnor att föda barn. Inte den ena berättelsen den andra lik med tanke på hur det fortlöper, tankar känslor, bemötande från personal m.m. Förlossningsberättelser är något av det jag tycker är mest spännande att höra om. För det är ju ett mer eller mindre mirakel, när en liten, liten människa kommer till vår jord.

    1. Hej Cecilia
      Ja, det är fantastiskt hur olika förlossningar kan vara och hur olika vi upplever det.

      Kommer ihåg hur fascinerad jag var när mammor i mammagruppen för vårt första barn berättade om sina förlossningar. Så otroligt olika upplevelser trots att vi ändå gått igenom samma sak.

      Otroligt spännande.

  4. Visst är det. Det bästa är att få ta en promenad med en nybliven mamma, som många vänner har blivit de senaste åren. När bebisen sover i vagnen kan man prata om allt som hände, om och om igen. Jämföra och komma på nya saker. Man tröttnar aldrig!

Lämna ett svar till Emelie Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.