Mia Skäringer talar om lyckofasaden och hur den bryter ned människor.
Att vi tävlar om att vara jätte jätte duktig-duktiga och framgångsrika i våra liv.
Hur helst småbarnsföräldrar skall hinna med allt samtidigt, karriär, socialt liv, hus, hobby, barn, att aktivera barnen, utlandssemestrar, en utåt sett lyckad parrelation och mycket annat samtidigt och att det alltid skall bäras ett leende på läpparna.
Mamman är inte bekant med Skäringers material. Vet inte vad hon står för eller uppträder med eller skriver mer än detta. Men det här med lyckofasaden känns klokt och bra och nödvändigt att tala om.
Mamman är långt ifrån jätte-jätte-lyckad eller alltid glad för den delen. Och socialt umgänge, utlandssemestrar och karriär det har fått stå tillbaka och kommer fortsatt att få stå tillbaka under många år.
Inte når maken och jag heller alltid fram till varandra kommunikationsmässigt eller hinner eller orkar laga middagar för att bjuda vänner på.
Vi har tänkt, diskuterat och sedan kraftigt prioriterat det vi tycker är viktigt i livet. Vi lägger vår tid på vår familj. Gemenskapen och tillsammans-tiden är vår stora investering.
Vi tror inte att lyckad innebär att ha många saker, långa resor, fester, stort umgänge, att alltid se glad ut eller att alltid känna att äktenskapet är rosenrött och jätteromantiskt. Att vara lyckad det sitter längre in, långt bakom ytan eller fasaden.
Mamman vet att alla dagar inte är toppen. Att jag inte lyckas vara en toppenmamma med bästa pedagogiken och förhållningssättet varje dag. Att vissa dagar är tunga och att jag då inte orkar bära ett leende på läpparna. Jag vet att vi i vårt äktenskap inte alltid når fram till varandra och att vi bråkar med och missförstår varandra. Men vet säkert i hjärtat att vår syn sträcker sig så mycket längre än just den här veckan, månaden eller halvåret. Vi har en stark kärlek som tål motgång och trötthet. En grundtrygghet i varandra och vet att vår plats är med varandra. Så länge vi är tillsammans är allt bra. Vi talar med varandra, sitter tillsammans, kramas och vidrör varandra mycket. Det är stor lycka och gör att vi känner oss lyckade. Men helt sams eller jätteromantiska varje dag det är vi inte. Men vi har det oerhört bra ihop och älskar varandra.
Livets cykler måste få gå lite upp och ned. Jag tror inte att vi kan hinna allt samtidigt. Våra vänner hoppas mamman att vi har kvar sedan när vi har lite mer tid att träffas. Just nu går barnen och familjen före allt annat.
Så mamman och pappan kanske inte utåt ser så där jätte-lyckade ut. Men vi känner oss lyckade och lyckliga med våra val som är gjorda för att vi skall må bra. Vi strävar ständigt efter att leva i ärlighet och att göra ,för oss, sanna val.
Fasaden den tror jag inte på, den är jag t om lite rädd för. Den verkar hindra ärlighet och sanning. Om det Skäringer talar om stämmer tror jag också att strävan att upprätthålla en fasad urholkar människor och gör själarna sjuka.
Lyckad tror mamman behöver omdefinieras. Lyckad måste vara hur du känner dig inuti och i ditt liv inte hur det ser ut utanpå.
Fin onsdag till er.
