Ibland blir mamman förundrad, överraskad över hur mycket jag uppskattar vissa saker. Som att musik är så viktigt för vår familj. Det kände jag nog på mig för att musik alltid varit viktigt för mig.

Men att alla i vår omfångsrika familj har ett starkt band till och känsla för musik det är nästan för mycket att ta in. Döttrarna spelar sina instrument med sådan naturlighet. Som att de inte vet att det är svårt, eller att många anser det vara svårt i alla fall. De bara plockar upp sina egna och varandras instrument och tar tag i melodier och kompar varandra och prövar nya melodislingor.

Mamman försöker att öva sitt eget spelande så gott det går och tycker nog att jag blivit ganska mycket duktigare på piano på bara några månader. Pappan sätter sig också och övar. Han har aldrig spelat något instrument förut och har nu blivit riktigt duktig på piano. Det tar tid för oss förstås men vi kämpar på och döttrarna delar glatt med sig av sin naturliga kunskap och känsla för musik.

Det känns stort att nästan alla döttrarna musicerar. Inte för att vi föräldrar vill att de skall utan för att de själva frågar efter det och ser det som självklart att lära sig ett instrument. Det är underbart.

Så har vi sådan tur att musiklärarna på kommunens kulturskola är fantastiskt duktiga och delar med sig av sin glädje till musiken. De är verkligen otroliga och en enorm kraft dessa musikpedagoger. De är genuint glada och engagerade i det de gör och det skapar sådan otrolig glädje, i alla fall hos våra barn.

Musik är glädje och musik skapar glädje. Eller som min makes fina mormor brukar säga när vi talar musik och livet hon och jag ”musiken ädla känslor föder”. Så är det nog. Hon har förstås rätt som vanligt.

Fortsatt fin söndag till er.

Etiketter: döttrar, föräldrar, instrument, kulturskola, mamma, musicera, musik, musikpedagoger, pappa