Blev så inspirerad av Ekonördsmamman Malin på Lyckobacken när hon bjöd oss läsare på sina två förlossningsberättelser.
Men också påmind om hur viktiga berättelserna är för alla mammor. Och hur spännande det är att ta del av andras berättelser.
Så därför kommer här vår första förlossningsberättelse.
Det var en hel månad kvar tills vårt första barn skulle födas och vi höll på att fixa i och utanför vårt hus som vi då ganska nyligen flyttat in i.
Vi hade besök av vår kära vän A som kommit till oss från huvudstaden över helgen. Mannen hade rivit den gamla altanen och jag och A pysslade inomhus. Det syddes påslakan till spjälsängen och bakades fikakaka då det plötsligt började rinna någonting nerför mina byxor. Minns att jag tänkte ‘men jösses jag kissar ner mig’ för inte hade jag hört att en förlossning kunde starta så här.
Fick med hjälp av den kära vännen på mig andra kläder och så ringde vi till stadens förlossningsavdelning. Barnmorskan som svarade var lugn och trevlig och förklarade att det var fostervatten som runnit nerför byxorna och att jag behövde komma dit för en kontroll. Mannen som kört tillbaka ett lånat släp ringdes hem och vi packade väskan med alldeles för få saker, för vi skulle ju inte få barn förrän om en månad. Mannen kom hem, fick duschat och så for vi iväg till sjukhuset. Till vännen sa jag att vi nog kom hem igen om någon timma eller så. Men så blev det inte.
Inne på förlossningen blev vi tilldelade ett rum och strax efter att vi kommit dit började en molande mensliknande värk och den blev efter ett ganska kort tag nästan olidlig. Minns att jag stod vid handfatet i rummet när det kom en stark värk som var som en explosion och jag vet att jag tänkte ‘att om det blir värre än så här kommer jag inte att klara detta‘.
Min mans oroliga och lite misstrogna blick mötte min när jag kämpade fram att han var tvungen att ringa dit en barnmorska, NU. Såg i hans ögon att han blev så orolig men visst ringde han flera gånger i den lilla klockan och jag stod som fastlimmad vid handfatet som just då kändes som mitt enda stöd, för utan det tror jag att jag skulle fallit ihop.
In kom en glad och käck men lite frågande barnmorska, hon tyckte nog att det var för tidigt för mig att ha så ont. Vi hade ju nyss skrivits in, och så var jag förstföderska. Det skulle ta lång tid detta.
Men, hon undersökte mig och sa till min man att han skulle förbereda sig på att detta kunde gå fort. Mig meddelade hon att jag var helt öppen och måste öppnat mig alla 10 cm på en värk.
Krystvärkarna formligen manglade min kropp och det fanns ingen chans att varken hänga med i skeendet eller vila. Barnet ville ut men jag orkade inte och gav upp mitt i en krystvärk. Minns att jag sa för mig själv ‘nej nu vill jag inte vara med längre, jag vill hem‘. Barnmorskan tittade oroligt på klockan och nämnde värkförstärkande dropp och sugklocka men det kände jag att jag inte ville. Jag ville föda fram det här barnet själv.
Från ingenstans kom en urkraft och jag var närvarande. Med mina sista krafter trycktes vår första dotter ut i verkligheten, tre timmar och elva minuter från det att vi klivit in på sjukhuset. Vår alldeles egna lilla dotter född den 31 mars år 2001 klockan 23.11.
Aldrig förut hade jag varit så trött och så oerhört lycklig. Det tog tid att förstå att vi blivit föräldrar samtidigt som hon så alldeles självklart var en del av oss och på något sätt alltid funnits i våra hjärtan. En mäktig och ofattbart stor känsla.