Igår hade vi en jobbig eftermiddag största dottern och jag.
Hon sätter sig så fasligt på tvären när mamman vill föra fram sin åsikt. Hon vill inte lyssna och trotsar ett tag nästan som hon gjorde när hon var tre år. Med skillnaden att hon nu i denna ålder också är ytterst verbal.
Mamman kämpar på med sin tanke och argumentation men plötsligt orkar mamman inte längre. Ilskan över detta starka och oresonliga trots tar överhanden och jag måste lämna den tvära dottern en stund. Att vi båda låser oss och säger dumma saker mår ingen av oss bra av.
Hon får sitta en stund för att fundera på hur hon beter sig och mamman får en stunds tid för tanke och möjligthet att lugna ner sig.
Sedan talar vi om det som hänt och dottern finner en lösning för hur vi kan göra om detta händer igen. Och så säger vi förlåt och kramas.
Det är så svårt att bråka med sina lite större barn. Tror absolut att det är nödvändigt att vara en trygg vuxen som markerar när barnen beter sig på ett sätt vi inte kan tolerera. Att markera att beteendet inte är bra men att barnet alltid är älskat.
Men det är ändå svårt. För inne i mig tänker jag att den fina människa barnet är kanske inte kommer att vilja vara med sin mamma när hon blir äldre.
Mamman har erfarenheter i sitt bagage som inte gör det lättare. Som skapar oro i själen.
Hur ser barnet på mig när jag är en vägg av nej och inte mitt i trotsandet? Hoppas att barnet ser mig som den jag känner att jag är. En trygg vuxen som alltid har älskat och alltid kommer att älska detta barn.
Vill så oerhört gärna att vi skall ha en nära relation även när dottern blir större. Att vi skall kunna och vilja vara tillsammans. Att vi skall stötta och hjälpa varandra i allt genom livet.
Allt detta snurrar i huvudet när vi bråkar. Tänker också att det är långt ifrån enkelt att vara förälder.
Men lika svårt som det är är det också underbart.
Hej!
men fortfarande ringer hon hem och vill ha råd och stöd.
Jag har läst ett tag men det är första gången jag skriver.
Vill bara tacka för en mycket bra blogg! Jag är själv hemmamamma sedan 19 år tillbaka och känner igen mig oerhört i dina tankar, funderingar och vardag.
Med facit i hand (min äldsta dotter är nu 27 år) är det enda man kan göra att älska dom utan förbehåll och visa att man alltid finns där, oavsett vad. Att man tycker illa om deras beteende MEN fortfarande älskar dom. Här har det varit MÅNGA krig under årens lopp
Ha en fortsatt bra dag!
Åsa
Hej Åsa
Tack för din kommentar och tack för ditt fina beröm. Det gör mig glad.
Underbart att med teknikens hjälp få möjlighet att komma i kontakt med kvinnor som gjort liknande eller samma val som jag själv. Det stärker oerhört!
Tack också för dina tankar kring konflikter det hjälper mycket.
Önskar dig en riktigt fin avslutning på veckan.
Hej. vänta till hon är 17, då är det upp som en sol och ner som en pannkaka.Där är vi nu. Man kan ju inte bara blunda för alla tokigheter heller. Vi är rätt hårda på att få veta vart hon ska och hur hon kommer hem m.m.Vi är skitjobbiga!! Men det är våran tredje tjej och vi vet att det går över. Dom är jättelugna o fina nu. Men det tar på tålamodet vill jag lova! Soliga hälsningar från Gunilla.
Hej Gunilla
Tror att det är som du skriver viktigt att vara vuxen och våga att ta plats i barnens liv. Våga gå emot, ta de jobbiga och tärande bråken just för att man älskar barnen så mycket och vill de väl.
Men så jobbigt det är och så mycket kraft det tar.
Stort tack för dina ord, det hjälper mycket.
Önskar dig en riktigt fin torsdag.
Tycker om den lågmälda finstämda tonen i din blogg.
När det gäller trots så känner jag igen mig så väl. Man vet att man måste våga sätta gränser och stå fast vid dem men blir rädd att barnet ska en som motståndare när man i själva verket sätter gränserna för deras skull. Det är tufft när det blir upprörda känslor men även om de nog inte förstår det nu så hoppas jag och tror att de med tiden förstår att vi gör det vi gör av kärlek.
Hej Mammahemma
Tack för din kommentar och för de fina orden.
Ja visst är det så att jag oroar mig för att barnet skall uppfatta mig som motståndare istället för kärleksfull mamma. Den tanken gör så ont.
Men så ser jag nu någon dag efter detta kraftiga bråk hur vi fungerar tillsammans. Det är en större närhet och förståelse oss emellan. Som att dottern verkligen förstår det där jag önskar att hon förstod. Att jag älskar henne så och vill hennes bästa. Att hon alltid kan lita till att vi föräldrar tar de konflikter vi behöver ta, aldrig ryggar tillbaka för att det på något sätt skulle vara för jobbigt. Just för att vi älskar henne. Och så tror jag att det är viktigt att säga förlåt till varandra, för visst tog den här mamman i och yttrade hårdare ord än vad som var nödvändigt. Det är mamman skyldig sin dotter en ursäkt för. I kärlek behövs ingen prestige.
Önskar dig en riktigt fin helg.