Mellandottern är en känslig själ, en själ som inte tål allt det stoj och stök som accepteras som normalläge i våra svenska skolor.
Hon blev sorgsen, blek, tappade i vikt och grät bittert varje morgon när vi försökte förbereda oss för skolan. Efter ett tag sökte vi läkarhjälp och alla tänkbara prover togs. Vi föräldrar andades mycket långsamt i vår oro för den lilla dottern och försökte fortsätta det dagliga livet trots hemska tankar om de otrevligheter som kunde drabbat den lilla dottern.
Så kom då svaret på proverna. Läkaren ringde en sen fredagseftermiddag och lät både lättad och glad när hon meddelade att alla prover var bra. Dottern är en mycket frisk liten flicka. Det är endast hennes psyke som stör henne, någon situation i hennes omgivning som gör att hon inte mår bra.
Då på kvällen frågar dottern med gråten i halsen om hon måste gå till skolan och förskoleklassen. Hon vill inte, ‘det är så stökigt och fröknarna är så arga, och skriker åt barnen som bråkar, och barnen springer runt och knuffas, och man måste ta grönsaker till lunchen och de vaktar mig då, och jag måste ta fast jag inte vill, och sedan får jag inte slänga det jag inte ville ha men tvingades ta…’
Ja, vad gör en förälder vars barn vantrivs så. Vi valde att ta henne ur förskoleklassen och vet inte riktigt hur vi skall gå vidare. Men, det här som hon upplever så vansinnigt jobbigt det skall hon som så liten inte behöva stå ut med. Det kan vi hjälpa henne med.
Så nu är vi hemma och vi övar på bokstäver och vi läser och räknar lite matematik och går till lekplatser och leker och vi målar med vattenfärger och tuschpennor och kritor och vi sorterar tvätt och vi bakar och vi lagar mat och städar och dottern har av sina större systrar lärt sig att brodera. Hon har t o m börjat läsa kapitelböcker och tycker att det är riktigt roligt.
Vi kan ge henne detta lugn och vi njuter av att se henne glad igen. Barn är precis som vuxna sina egna individer med olika behov och just den här dottern behöver stort lugn och tid för att växa och mogna.
Vi tror på empati, omtanke, integritet, kärlek, godhet, gemenskap och undrar varför barn skall behöva lära sig att ‘slå sig fram’ och ‘ta för sig’. Varför kan vi inte lära de att samarbeta och dela med sig istället.
Våra barn är starka, nyfikna, entusiastiska, empatiska och glada små människor som tror världen om gott. De barn som vandrar iväg som på små rosa moln till skolan kommer efter några månader hem desillusionerade. Ledsna över det stök och det karga klimat de mött i skolan. Ledsna över att de inte får lära sig allt det där som de så gärna ville lära. Och, jag tror, mest ledsna över den brist på respekt som både barn och vuxna visar varandra.
