Mamman har för länge sedan gjort ett val. Valet gjordes nästan omedvetet då mamman blev mamma och följde det som hjärtat och magen sade var rätt för oss.
Ett livsval. Ett sätt att förhålla sig som bygger på medmänsklighet, empati, förståelse och respekt.
Mamman bestämde sig för att inte kritisera andras val. Inte tro att jag sitter inne med lösningen eller sanningen för andra än vår familj. Alla är olika och skall få göra olika val. Det tror jag på.
Därför blir mamman outsägligt ledsen när andra tror sig veta sanningen och välja verkligheten för andra än sig själva.
En lärare på den skola två av döttrarna lämnat tittar rakt på mamman då hon skall hämta näst största dottern och säger ‘Jaha, du kommer från tåget. Då har du börjat jobba äntligen.’ Mamman som inte var förberedd på att försvara sig och vårt livsval just där och då mumlade fram något svar som jag inte minns. Då svarar läraren ‘Ja ja, du kommer väl ut i verkligheten någon gång du också!’
Runtomkring oss på skolgården går många barn varav några är dotterns klasskamrater och flera föräldrar som mamman hejar på varje dag passerar oss där vi står på skolgården, läraren och mamman som bara skulle hämta sin dotter från skolan. Och visst hör både barnen och de andra föräldrarna vad läraren säger då hon halvt om halvt ropar fram orden till mamman.
Mamman bara tittar på läraren och tänker, tänker så många tankar om var läraren själv står, vad hon själv gör på dagarna, på att mamman har en högre och mer avancerad utbildning än läraren som yttrar dessa ord. Men mamman får inte fram något dräpande eller kärnfullt svar utan skakar bara på huvudet och väljer att gå därifrån.
Orden har ändå stannat i mammans huvud för att jag funderar på varför vi måste ha åsikter om varandras livsval. Varför kan vi inte bara acceptera att alla har rätt att göra sina val. Att alla definierar sin egen verklighet.
Så tänker i alla fall mamman.
Fortsatt fin onsdag till er.
